MENY
Top Image

175 år av historia

Historia

Stockholms Hantverksförening har haft samma uppdrag sedan 1847. Föreningen värnar Stockholms hantverks- och småföretag och främjar hantverket, yrkesutbildningen och yrkesskickligheten. 175 år av hantverkshistoria.

STOCKHOLMS HANTVERKSFÖRENING –  I GÅR, I DAG, I MORGON. 
I år, 2022, fyller Stockholms Hantverksförening 175 år. Eller som vi numera kallar oss i mindre officiella sammanhang: Hantverkarna Stockholm. Föreningen bildades i brytpunkten mellan det gamla och det nya.

Industrialismen skapade nya förutsättningar för produktionen av de vardagsföremål som hantverkarna tidigare haft monopol på. Samtidigt födde den gryende modernismen nya estetiska ideal. Ornamentik och naturmaterial förkastades till förmån för funktio- nalism, rationell produktion och strömlinjeformad design. Under plaståldern, med dess slit och släng-ideal och rymdinspirerade former, var intresset för historiska hantverk nere på botten. Men nu har pendeln slagit tillbaka. I dag är intresset för hantverk och småskalig, lokal produktion på väg upp. Hantverk är både socialt och ekologiskt hållbart, och återknyter kontakten med våra historiska rötter. Och våra rötter finns i staden. Under hela föreningens existens har vi verkat för ett Stockholm i utveckling. Det är ingen överdrift att säga att våra medlemmar har varit med om att bygga staden med sin hantverksskicklighet. I dag är Stockholms Hantverksförening framför allt en företagar- förening. Ett huvudsyfte är att vi ska förenkla företagandet för våra medlemmar, vilket vi gör på många olika sätt. Vi kan bland annat erbjuda ekonomisk och juridisk rådgivning. Redan vid utbildningen står vi på hantverkarnas sida. På Hantverksakademin utbildar vi varje år ett 40-tal lovande hantver- kare i smala hantverksyrken. Den tvååriga utbildningen motsvarar 400 yrkeshögskolepoäng och leder till en yrkeshögskoleexamen. Efter utbildningen har de unga hantverkarna möjlighet att söka stipendier från oss. Det ger dem möjlighet att förkovra sig, gå som lärlingar och bli riktigt bra på sina hantverksyrken. Stipendierna har många gånger möjliggjorts genom generösa donationer av hantverkare från förr.

Vi fortsätter att på många olika sätt hjälpa hantverkarna när de är i början, i mitten och slutet av sina yrkeskarriärer. Dessutom stöttar vi hantverkare även efter pensioneringen. En annan av våra viktigaste uppgifter är att synliggöra hantver- kets roll i samhället. Vi förtydligar, diskuterar och lyfter hantverkets roll och hantverkarnas situation och förutsättningar i samtal och möten med politiker och medier. I dag och i framtiden är inte minst hållbarhetsfrågorna viktiga. Riktiga hantverkare – professionella yrkesmänniskor – arbetar alltid med kvalitet. Kvalitet kostar. Kvalitet tar tid. Men kvalitet gynnar också hållbarheten. Den här boken är ett exempel på det. Varje år delar Stockholms Hantverksförening ut gesäll- och mästarbrev i Stockholms stadshus.Flera gånger om året arrangerar vi dessutom olika aktiviteter och nätverksträffar där Stockholms hantverkare får träffa intressanta föreläsare, får viktig information och kan lära sig mer om marknadsföring, ekonomi och företa- gande. Träffarna är också viktiga mötesplatser för utbyte mellan nya hantverkare och erfarna hantverksföretagare. I år firar vi alltså att Stockholms Hantverksförening fyller 175 år. Men vad gör vi om ytterligare 25 år, när vi fyller 200? Vi är överty- gade om att tiden talar för oss. Visserligen kommer kanske några av de dryga 300 hantverksyrken som finns i dag att försvinna, men i princip alla av dagens yrken kommer finnas kvar i någon form – och andra, i dag okända yrken kommer att läggas till. Efterfrågan på riktigt hantverk kommer hur som helst att fortsätta vara stor, ja till och med öka. Hållbarhetsfrågan blir allt viktigare, inte bara för jordklotet, utan även för enskilda individer. Man inser att riktigt byggda, riktigt designade och riktigt produ- cerade saker, kläder, byggnader med mera håller längre, är mindre miljöbelastande och bättre för mänskligheten. Så häng med på vår resa fram till vårt 200-årsjubileum. Och tack för de här första 175 åren!
 

Styrelsen för Stockholms hantverksförening


 

STADEN OCH HANTVERKET

Staden och dess hantverkare lever sedan tusentals år i symbios. År 1847 bildades Stockholms Hantverksförening som en manifestation för hantverkets betydelse i det moderna samhället. I dag, 175 år senare, är dess arbete minst lika betydelsefullt. I begynnelsen var alla och ingen hantverkare.

Att göra saker var en del av vardagen, oavsett om man var specialiserad på möbeltillverkning eller att sy kläder. Så länge de flesta var självhushållare behövdes inga yrkesindelningar.Men under medeltiden blev yrkesidentiteten allt viktigare. I samband med städernas framväxt tilltog specialiseringen, och därmed började hantverkarna sluta sig samman i så kallade skrån som garanterade att den som kallade sig skräddare, snickare eller glasblåsare faktiskt hade de hantverksmässiga kunskaper som krävdes för att göra ett bra arbete. Skråväsendet växte först fram i Norditalien på 1000-talet. Ett par hundra år senare nådde systemet Norden, och gradvis utvecklade varje hantverk sina egna regler och förordningar för medlemmarna. År 1356 stadgade kung Magnus Eriksson att ingen i Stockholm fick arbeta som skräddare om han inte först godkänts som mästare av borgmästaren och skräddarnas förmän. Det är det första kända exemplet på att ett skrå har monopol på en verksamhet i Sverige. Från 1400-talet finns flera kända skråordningar – som sadelmakar- gesällernas skrå i Stockholm, etablerat år 1437, och Stockholms köttmånglares skrå från 1477. För att bli mästare i ett skrå krävdes såväl avläggande av ett mästar- prov som ett eget startkapital och »traktering« av yrkesbröderna – alltså att man bjöd på en hygglig festmåltid. Samtidigt värnade skråna om mästarnas rykte, den som misskötte sig riskerade att kastas ut. Så stipulerade exempelvis murarnas skrå att den »som så dricker och tager Guds lån till sig så att han kastar upp« skulle bestraffas med böter. För den som erlagt mästarprov garanterade skråets monopolställ- ning en trygg inkomst. För att begränsa konkurrensen höll man medvetet nere antalet mästare. Man strävade också efter att ge städerna ensamrätt till hantverk, och motarbetade aktivt hantverkare på landsbygden. Som en första inskränkning förbjöd man hantverkare utanför skrået att verka inom en radie på två mil från staden. Den nära relationen mellan hantverken och städerna syns än i dag i namnen på många av stadens gator, även när hantverksyrkena själva glömts bort. Skomakargatan och Yxsmedsgränd är ganska självför- klarande, men vem vet i dag vad som tillverkades på Karduansmakar- gatan eller vem som gav namn åt Sven Vintappares gränd? Från och med 1621 förbjöds allt hantverk utanför skråna – den som blev påkommen med att fuska dömdes för »bönhaseri« och straf- fades hårt. För att ytterligare begränsa antalet mästare infördes också krav på »gesällvandring«, att de blivande mästarna måste praktisera en längre tid utanför den egna hemstaden. Hela antagningsprocessen antog med tiden alltmer avancerade former, formulerade i handlingar som förvarades i så kallade skrålådor. Man kan förstå att statsmakten med tiden började tröttna på skråna och deras egendomliga ritualer. I och med 1720 års skråordning moderniserades reglerna, bland annat blev det nu tillåtet för gesällerna att gifta sig. Friktionen mellan statsmakten och borgerskapets hantverksmäs- tare, som utgjorde en social och ekonomisk maktfaktor i städerna, fortsatte under stora delar av 1700- och 1800-talet. Skråväsendet kritiserades för att hindra utvecklingen. Industrialismen möjliggjorde mer rationella och effektiva metoder för masstillverkning av bruksföremål, vilket äventyrade hantver- karnas intäkter. Samtidigt kokade missnöjet med städernas privile- gier på landsbygden. 1820 avskaffades hantverkarnas rätt att jaga och bestraffa »bönha- sare«. Några år senare avskaffades skråtvånget för livsmedelsyrken som bryggare, bagare och slaktare. I och med den nya Fabriks- och hantverksförordningen som infördes den 22 december 1846 avskaf- fades i stort sett skråväsendet, även om det fortfarande krävdes mästarstatus inom många hantverksyrken. Från och med nu fick även kvinnor möjlighet att arbeta som hantverkare, liksom landsortsbor. Städernas mästare var förstås missnöjda, men kunde knappast motverka modernitetens framåtrö- relse. Skråväsendet var dött och begravet. Men i askan av det gamla växte nya organisationsformer fram. År 1845 grundade folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren Svenska Slöjdföreningen (numera Svensk Form) för att motverka industrialis- mens negativa effekter och höja nivån på vardagens bruksföremål.

Och den 11 juni 1847 grundades Stockholms Hantverksförening.

Den slogs samman av en mängd yrkesgrupper, vissa som rymts inom skråväsendet, andra som stått utanför. Bland de många hantverkare som samlats i Bondeska palatset vid Riddarhustorget den där sommardagen fanns allt från bagare till hattmakare, kammakare, borstbindare, klen- och pistolsmeder, kakelugnsmästare, instrument- makare, tunnbindare, hyrkuskar, notfiskare och många fler. Det de hade gemensamt var önskan att bevara de gamla hantver- kens traditioner och tekniker, med Stockholms Hantverksförening som gemensam plattform. En lobbyorganisation, med dagens terminologi, eller som det uttrycks i föreningens första jubileums- skrift från 1915: »I hvarje stad [skulle] de idkare af handtverk, äfvensom af bageri-, bryggeri- och slakterirörelse, vilka voro underkastade borgerliga utskylder, tillsammans utgöra en handtverksförening, som samfäldt eller genom fullmäktige ägde att ombesörja de för handtverkerierna gemensamma angelägenheterna.« Föreningens första fullmäktige bestod av 40 åldermän från de upplösta skråämbetena, en siffra som snart utökades till 50 ledamöter. Till föreningens första ordförande valdes Carl Gustaf Gustafsson, före detta ålderman i målareämbetet, med skräddarmäs- taren Carl Fredrik Spångberg som vice ordförande. När de gamla skråna upplöstes spreds också deras tillgångar för vinden, både i form av hantverksföremål och ekonomiska tillgångar. Vissa ämbeten donerade värdefulla föremål ur sina samlingar till Artur Hazelius på Nordiska museet. Men en hel del hamnade hos Stockholms Hantverksförening, som till exempel Snörmakare- föreningens kassa på 2 376 kronor – en betydande summa vid tiden. De första åren svajade ändå föreningens ekonomi, men när man instiftade det så kallade Hantverkslotteriet 1868 fick föerningen en välkommen stabilitet. Lotteriet fyllde flera syften: det gynnade hantverkarna i huvudstaden, samtidigt som det ökade allmänhetens intresse för hantverk. Totalt var 34 olika hantverk representerade i det första lotteriet, och bland vinsterna fanns såväl en matsalsmöbel av valnötsträ som skinnhandskar. Har man en förening måste man ha en lokal, det är sen gammalt. Med intäkterna från lotteriet förvärvade man Hôtel De La Croix vid Brunkebergstorg, ritat av arkitekten Fredrik Blom. Det blev såväl en central samlingspunkt för stadens hantverkare med plats för »nöjsamma och nyttiga samkväm« som en lämplig utställningslokal för Hantverkslotteriet.

Hantverkslotteriet blev snabbt en institution i Stockholms kulturliv, och lade grunden till föreningens fortsatta välstånd. Pengarna investerades bland annat i ett ålderdomshem för fattiga äldre hantverkare på Åsögatan, och såväl 1908 som 1927 kunde fören- ingen köpa upp angränsande fastigheter vid Brunkebergstorg. 1913 revs Hôtel De La Croix, och i dess ställe uppförde föreningen hotell och restaurang Gillet, som också blev en betydande inkomstkälla. När Stockholms Hantverksförening fyllde 80 år 1927 arrangerades en stor jubileumsutställning på Liljevalchs, med 130 deltagande utställare. Svenska Slöjdföreningens legendariska manifesta- tion »Stockholmsutställningen« 1930, där funktionalismen och modernismen introducerades i Sverige, uppskattades dock inte av föreningens mer konservativa medlemmar – en »örfil åt hantverket«, ansåg de. Som motargument arrangerade föreningen några år senare utställningen »Hantverket 1934«. I samband med den utställningen öppnade man också butiken Hantverket, där högklassiga hantverksprodukter ställdes ut och såldes. Med tiden blev bland andra kung Gustav VI Adolf en av dess många trogna kunder. Enligt Arne Munthe, som sammanfat- tade föreningens första hundra år i boken »Hundra år i hantverkets tjänst«, var öppnandet av Hantverket »ett av de värdefullaste initiativen i den traditionsrika föreningen under modern tid«. Under krigsåren satsade föreningen på medlemsrekrytering bland ungdomar, bland annat genom att skapa ett ungdomsgille och initiera utställningen Unga hantverkare i Hantverkets lokaler. För att åtgärda bristen på verkstadslokaler i staden köpte föreningen dessutom två nya tomter på Renstiernas gata på Södermalm. Här kunde man 1950 inviga Hantverkshuset, med 5 400 kvadratmeter arbetslokaler för hantverkare och småföretagare. På 1960-talet hade Gillet växt till ett av stadens största och mest populära hotell. Men i och med cityomvandlingen exproprierades byggnaden av staden, för att möjliggöra utbyggnaden av tunnel- banan och nya Sergels torg. Många, inte bara inom föreningen, sörjde förlusten av Gillet. I Samfundet Sankt Eriks årsbok 1970 skrev stadsbyggnadsingenjören Göran Sidenbladh att Brunkebergstorg före omdaningen var en trist del av staden – med ett undantag: »Enda ljuspunkten var Hotell Gillet. I och med att den gamla bebyggelsen lämnas för att rivas blir den dock romantiskt uppvärderad. Många har inte brytt sig om den förrän man insåg att man måste mista den.« Under en kort period inrymdes butiken Hantverket i den så kallade Superellipsen under Sergels torg. Det ledde dock till en intressekonflikt med tidens radikala ungdomar, som hade hoppats att lokalen skulle användas som ett allaktivitetshus – vid invigningen var polisen tvungen att rycka ut för att hindra ilskna demonstranter från att vandalisera lokalerna. När Gillet revs fick Stockholms Hantverksförening ekonomisk kompensation av staden, och kunde 1969 köpa en fastighet på Götgatan 61–63. Här inrymdes såväl föreningens kansli som Hantverkslotteriet och butiken Hantverket. Ett par år senare förvär- vade man dessutom grannhuset på Götgatan 59. 1968 firade Hantverkslotteriet hundra år. Med tiden hade det fått mindre ekonomisk betydelse för föreningen, men det fyllde alltjämt en viktig funktion som PR-maskineri för hantverk och konsthantverk av god kvalitet. Intäkterna användes såväl för social verksamhet som för att donera högtstående hantverk till Nationalmuseums samlingar. Under det sena 1970-talet hade dock intresset svalnat betydligt. Allt fler lotter förblev osålda, och 1982 la föreningen slutligen ner Hantverkslotteriet. 1980 hade man också varit tvungen att avyttra Hantverkshuset, som ombildades till bostadsrätter. För att trygga återväxten av hantverkskunniga ungdomar engagerade sig Stockholms Hantverksförening under 1980-talet i utbildningsväsendet. I samarbete med studierektorn Aina Rydén på S:t Görans gymnasium på Kungsholmen utvecklade man den så kallade S:t Göransmodellen, som innebar att eleverna fick varva teoretiska studier på skolan med lärlingskap på verkstäder med yrkesverksamma handledare. När hantverkslinjen på S:t Görans gymnasium las ner tog Stock- holms Hantverksförening saken i egna händer och startade en egen gymnasieskola med hantverksinriktning. Det visade sig motsvara ett uppdämt behov, som mest hade skolan 500 elever inom en mängd olika hantverksyrken. Man initierade också Järvalyftet, ett integra- tionsprojekt med ambitionen att skapa intresse för hantverksyrken i Stockholms norra förorter. Utbildningen, liksom kansliet, flyttade år 2006 in i SL:s gamla lokaler i Blåsut. Här blev man kvar till 2015, då föreningen och Hantverksakademin flyttade in till Vasagatan i centrala Stockholm. År 2018 såldes dessutom fastigheterna på Götgatan. Sedan 2015 är Hantverksakademin en tvåårig yrkeshögskola som kombinerar en teoretisk utbildning med det gamla lärlingssystemet. I dag tar man in omkring 40 studerande per läsår, som utbildar sig i så vitt skilda hantverksyrken som hattmakare, perukmakare och dekormålare. 175 år efter att Stockholms Hantverksförening bildades är verksamheten nu inne i en ny fas. Småskalig och lokal produktion ligger i tiden, och i vår digitala samtid är allt fler ungdomar intresse- rade av att arbeta med händerna. Det handlar inte om nostalgi, utan om ett mer ansvarsfullt sätt att förhålla sig till miljömässig och social hållbarhet.

I och med publiceringen av denna bok och en utställning på Sven- Harrys konstmuseum är Stockholms Hantverksförening redo att ta klivet in i framtiden – med fötterna stadigt förankrade i historien.