Årets Märta Måås-Fjetterströmstipendiat: urmakaren Lena Hoflin
Märta Måås-Fjetterströmstipendiet är Stockholms Hantverksförenings stipendium för en extraordinär insats inom hantverket. Det delas ut till en hantverkare som presenterar ett projekt som på ett tydligt sätt främjar hantverket, för traditionen vidare och samtidigt gör avtryck i samtiden – i samma anda som Märta Måås-Fjetterström verkade.
Stipendiet finansieras av försäljningen av föreningens unika MMF-matta på auktion i London 2019, och ska varje år ge en hantverkare möjlighet att förverkliga ett nytänkande eller betydelsefullt projekt. För att få stipendiet gäller bland annat att projektet ska genomföras under det kommande året och att stipendiaten planerar att redovisa sitt arbete genom exempelvis en utställning, föreläsning eller liknande.
Lenas ansökan och projekt
I sin ansökan beskriver Lena hur hennes bakgrund inom måleri och möbelrenovering lett fram till en nischad yrkesroll som urmakare, där hon bland annat kombinerar tekniskt precisionsarbete med restaurering av större målade och försilvrade urtavlor. Nu vill hon ta nästa steg med sina två projekt ”Det emaljerade ansiktet” och ”Stipendieskåpet”.
Med ”Det emaljerade ansiktet” vill Lena lära sig restaurera emaljerade urtavlor. Arbetet kräver omfattande övning, handledning och specialutrustning. Resultatet planerar hon att visa i en mindre utställning. Lena vill också ge nytt liv åt ett historiskt klockskåp – ”Stipendieskåpet”. Tanken är att de nya lokalerna i Kraftcentralen kanske kan rymma detta skåp, som kan fungera som en inspirerande plats för att visa tidigare och kommande stipendiater.
Hur känns det att få Märta Måås-Fjetterströmstipendiet? Och hur tycker du att utmärkelsen hänger ihop med ditt sätt att tänka kring hantverk, tradition och att våga välja ”sin egen synvinkel” i arbetet?
Jag är verkligen oerhört glad och stolt över att få ta emot stipendiet! Min tanke har alltid varit att försöka utöva yrket på ett kreativt sätt och att få in ”hela klockan” i min verksamhet, d.v.s. urverk, fodral/boett och urtavla. Att använda mitt tålamod, min känsla för precision och mitt konstnärliga intresse och skapa något komplett på något sätt. Alla delar samverkar, så för mig var det ett enkelt val att inte se klockan som bara ett urverk utan som en helhet. Jag hade en plan och höll fast vid den. Jag är väl lite envis också, ska erkännas.
Du har en bakgrund inom måleri, möbelrenovering och dekorationsmåleri. Hur har den bredden påverkat hur du jobbar som urmakare i dag – både tekniskt och estetiskt? Och vad var det som gjorde att urmakeriet tog överhanden?
Mina kunskaper inom traditionellt måleri och möbelrenovering gjorde att jag fick idén att utbilda mig till urmakare. Kan tyckas långsökt, men ju mer jag tänkte på det desto mer kändes det som ett självklart val. Ett hantverk med precision. Där det krävs tålamod och känsla för materialet. Där skulle jag få arbeta med problemlösning, mekanik, metall, trä OCH förhoppningsvis också kunna få användning för mina kunskaper inom måleri och möbelrenovering. Jag skulle få sitta under lupp och ge dessa fantastiska historiska klenoder nytt liv. Och tänk att kanske kunna få restaurera större målade urtavlor också. Urtavlor krackelerade bortom all räddning skulle få ett nytt face. Det var maxat! Och jag visste att det fanns en efterfrågan.
Urmakeriet rör sig mellan mikroskopisk precision och konstnärligt uttryck. Hur upplever du själv den balansen? Och finns det någon vanlig missuppfattning om yrket som du ofta stöter på?
En metafor får beskriva detta. Precis som balanshjulet i det mekaniska armbandsuret som svänger fram och tillbaka i stadig rytm växlar jag mellan mina verktyg, material, färg, form, funktion, tester och justeringar. Ett sorts rytmiskt balanserande som skapar helhet.
Den vanligaste missuppfattningen är nog att urmakare helt enkelt inte finns längre. Att ”allt har ju blivit digitalt”, så vi urmakare har dött ut. Det är en väldigt härlig känsla när en får bevisa motsatsen.
Du arbetar med både stora och små ur, målade och försilvrade urtavlor, och nu även emaljerade urtavlor. Vad är det som gör just urtavlor så spännande för dig? Och vad händer med dig som hantverkare när du fördjupar dig i material som kräver så mycket tålamod och fingertoppskänsla?
Det är fascinerande med urtavlor. Det är ju klockans ansikte utåt. Tiden finns där inne i urverket, men utan urtavla och visare blir tiden osynlig. Jag kommer alltid vara fascinerad av alla dessa delar som tillsammans skapar magi. Jag blir inspirerad av tanken att kunna fördjupa mig i ytterligare ett material. Det är ju ytterligare en chans till dynamik i mitt arbete. Jag vill fortsätta utveckla min inriktning i yrket och känner mig hoppfull inför projektet.
Berätta lite om ditt projekt ”Det emaljerade ansiktet”. Vad innebär det egentligen att ge nytt liv åt en emaljerad urtavla? Och vad tror du att du kommer att lära dig, eller utmana dig i, under arbetets gång?
Att ge nytt liv åt ett emaljerat ansikte kan avgöra ett fickurs öde. Det är en balansgång i huruvida man ska, eller bör, åtgärda urtavlor. Det gäller ju alla urtavlor, vare sig de är målade, försilvrade eller emaljerade. Viktigt med kommunikation mellan mig som hantverkare och kunden som ägare. Faktorer som marknadsvärde och affektionsvärde bör självklart vägas in.
I vissa fall kan en urtavla ha en relativt lätt skada där det till exempel har lossnat bitar av emaljen vid infästningsdelarna, vilket är ganska vanligt. Urtavlan hamnar snett i sina fästen, visarna fastnar och stoppar uret. Fickuret blir liggandes i byrålådan, bortglömt. Att få möjlighet att ge nytt liv till en älskad klenod gör skillnad – för mig, för ägaren och förhoppningsvis även för kommande generationer. Ytterligare förståelse för ett material som är så förknippat med objektet är utvecklande, och jag tror det kommer stärka min roll som bärare av kulturarvet.
Jag tror också att det ligger i tiden att vilja ha den där länken mellan dåtid, nutid och framtid.
Och så projektet ”Stipendieskåpet”: varför just ett klockskåp? Vad betyder de historiskt för dig, och vad hoppas du att någon ska känna eller upptäcka när de öppnar skåpet i de nya lokalerna i Älvsjö?
Jo, en tanke slog mig: Dessa bortglömda fantastiska klockskåp! Borde man inte kunna använda dem på nåt sätt? Det har tillverkats många olika typer av klockskåp under 1800-talet. De var ofta stora och skrymmande, så det är klart att dessa kanske inte passar in i ett modernt hem. Men de var vackert utformade och kanske ett sådant skåp skulle kunna få en plats i de nya lokalerna som växer fram i Älvsjö. Ett gammalt klockskåp i ny tappning med helt nytt innehåll.
Själva urverket med urtavla och visare hade en central plats i skåpet. Det skulle det fortfarande kunna ha, men att urverket anpassas och blir mer praktiskt hanterbart. Skåpet skulle på ett kreativt sätt få en funktion där tidigare och kommande MMF-stipendiaters yrken och projekt visas.
Där tiden inte står still. Där kreativiteten flödar. Där man kan låta sig inspireras och få kraft att förverkliga sina drömmar inom ett hantverksyrke eller helt enkelt bara njuta av dess innehåll.
Nästa år är det 20 år sedan du tog gesällbrevet. När du ser tillbaka – vilka ögonblick eller insikter har betytt mest för dig? Och hur ser du på urmakeriets roll i en värld som blir allt mer digital och "snabb"?
Det som jag direkt reflekterar över är att urmakaryrket inte verkar vara särskilt konjunkturkänsligt. I alla fall inte för mig som från början riktade in mig på de riktigt gamla större uren. Under pandemin 2020, när många verksamheter fick stänga, var det ibland ett större tryck på att låta reparera sina klenoder.
Det som format mig mest och som jag blivit mest påverkad av under den period som varit är alla fantastiska historier om klockorna jag reparerat. Om de personer som ägt, skött om och fört dem vidare till nästkommande generationer. Det har varit fantastiska historier! Jag arbetar uteslutande med affektionsvärde och människors känslor, minnen, platser. Och det gör att marknadsvärdet ofta blir irrelevant.
Jag tror det alltid kommer finnas en efterfrågan på urmakare, både inom den moderna klockindustrin och inom avdelningen vintage- och antika ur. Det digitala utesluter inte det mekaniska. Det finns alltid en efterfrågan på kvalificerade hantverkare med specialkompetens.
Vad hoppas du att stipendiet ska leda till på längre sikt – både för dina egna projekt och för urmakeriet som hantverk i Sverige?
Stipendiet är ju betydande och kommer ge mig möjlighet att lägga både tid och medel på mina projekt, vilket är fantastiskt! Resultatet kommer jag kunna presentera under det kommande året. Jag hoppas det kan inspirera och visa att det finns flera sätt att se på ett hantverk och såklart sätta ljus på ett av våra äldsta hantverksyrken som trots nya krav och tekniker under århundraden inte har tappat sin hantverkstradition.