En prinsessa kommer hem
Båtbyggaren Bobby Cyrus arbetar sedan många år på Stockholms Båtsnickeri AB, ett av Sveriges främsta företag inom träbåtsbygge och -renovering. Han fick redan som barn höra att det skulle finnas en enastående träbåt, en segeljakt som hade byggts på Stockholms Båtbyggeri och som efter att ha seglat några år i svenska vatten skulle ha sålts utomlands och därefter försvunnit. Bobbys pappa hade en liknande båt som förstördes i en brand och kanske var det där och då ett sökande som har pågått i decennier började.
Stockholms Båtsnickeri AB ligger i Saltsjöbaden utanför Stockholm.
Entreprenör, seglare och sportare
Låt oss gå tillbaka i tiden till ett Sverige som ännu inte riktigt hade drabbats av den stora depressionen i kölvattnet av börskraschen på Wall Street 1929. Lagom till KSSS:s 100-årsjubileum 1930 ritade Gustaf Estlander en segeljakt; Princess Svanevit. Hon byggdes och färdigställdes av Carl och Bengt Plym på Stockholms Båtbyggeri åt entreprenören Erik Åkerlund. Det var en sällsamt välbyggd båt. Under jungfruturen befann sig två man nere i kölsvinet beredda på läckor, men det enda de fick göra var att borsta bort dammet.
Erik Åkerlund var en av sin tids största entreprenörer. Han hade tillsammans med Johan Petter Åhlén grundat Åhlén och Åkerlunds Tidskriftsförlag som 1929 såldes till familjen Bonnier. Samma år slog han sig ihop med Ruben Rausing och grundade förpackningsföretaget AB Åkerlund & Rausing. 1930-talet började bra. Erik Åkerlund kände sig likvid och lät bygga sig ett ståtligt residens, Villa Åkerlund, i den då nya Diplomatstaden vid Djurgårdskanalen i Stockholm.
Entreprenör Åkerlund var också mycket sportintresserad och aktiv inom squash, curling och segling. Hans båt Bissbi vann OS-guld i segling i 6 m-klassen i Los Angeles 1932. Att han investerade i en 12mR-båt med en standard som kunde få en normal östermalmsvåning att framstå som en knarkarkvart i jämförelse är då föga förvånande.
Båtens inredning designades av den kände konstnären Ewald Dahlskog som bland annat finns representerad i Stockholms Stadshus, Konserthuset och LM Ericssons tidigare huvudkontor vid Telefonplan. Skotten är klädda med intarsior föreställande Åkerlunds tidigare båtar, historiska motiv, John Bauer-motiv och motiv från Stockholms skärgård. Dessa är gjorda av den skicklige dekopören Manne Manning.
Vinga fyr. Intarsia från Princess Svanevit. Foto: Bobby Cyrus.
Maritana var en av Erik Åkerlunds båtar som förevigades i Princess Svanevits intarsior. Foto: Bobby Cyrus.
Under sex år njöt Åkerlund av sin vackra båt innan hon såldes till Ernold Lundström som döpte om henne till Irene. Efter Lundströms död 1954 ansvarade Sigurd Hansen för henne innan hon såldes till Nils Gäbel 1956.
”Prinsessan” fick återigen byta namn. Den här gången blev hennes namn Silvervingen X. 1958 var det dags för henne att emigrera. Nils Gäbel, ”den första svenska turisten i Torrevieja”, var en svensk pionjär i fastighetsaffärer i Spanien. Silvervingen X transporterade honom tillsammans med familjen till Spanien och tillslut hamnade hon i Palma på Mallorca. Där lär hon ha haft den högsta masten i hela hamnen.
Kärlek vid första ögonkastet
Kanske var det masten som gjorde att den brittiske fastighetsmagnaten Harry Hyams fick upp ögonen för henne. Helt klart är att det var kärlek vid första ögonkastet. Det var den vackraste båten han hade sett. Han var helt enkelt tvungen att köpa henne.
Harry Hyams, en av Storbritanniens rikaste, med inte mindre än två loger gränsande till drottningens på Epsoms galoppbana (som han faktiskt aldrig använde) och ägare till godset Ramsbury Manor, var son till en bookmaker och började sin karriär som 17-åring som springpojke på en fastighetsmäklarfirma. Han blev miljonär innan han hade fyllt 30 tack vare lyckade fastighetsaffärer i London.
Mest känd är han för bygget av kontorskomplexet Centre Point i Soho i London. 1966 var bygget klart, men det skulle dröja ända till 1975 innan byggnaden med sina 35 våningar togs i bruk. Hyams hade nämligen en princip att han ville hyra ut samtliga 18 000 kvadratmeter kontorsyta till en och samma hyresgäst. Antalet hyresgäster som har behov av så stora ytor och kan betala för det var även på 1960-talet begränsat.
Hyams var ingalunda aktuell för boende på fattighuset för den sakens skull. 1965 köpte han godset Ramsbury Manor i Wiltshire, drygt 11 mil väster om London, för 650 000 pund. Det lär ha varit dåtidens dyraste hus. Men så hade det också anor från 1600-talet och kunde stoltsera med både park, sjö och stora ägor. Han lade sedan miljontals pund på att renovera huset.
Grannfejden
Nu kanske du tänker att du känner igen Ramsbury, men inte att där skulle bo någon excentrisk brittisk miljardär. Hur var det? Var det inte någon svensk som höll till där? Visst är det så. Så småningom fick Hyams faktiskt en svensk granne. En viss Stefan Persson. Han måste vara synnerligen förtjust i sitt brittiska residens eftersom han har namngett några av sina bolag efter platsen.
Helt friktionsfritt verkar inte grannlivet ha varit. Persson ville härom året bygga nytt på sin egendom och för att kunna göra det skulle han vara tvungen att flytta en dunge med popplar. Och nu pratar vi om att gräva upp träden med rötterna och plantera på en annan plats. Inte fälla. Hyams motsatte sig det hela eftersom dungen erbjöd skydd för fasaner och andra djur och han hade jakträtten – för all framtid – i området. Till slut var det Persson som avgick med segern. Popplarna – och fasanerna – fick flytta på sig.
Harry Hyams hade fler intressen än att jaga fasaner och göra livet surt för sina grannar. Hans konstsamling som bland annat innehåller många verk av George Stubbs, mest känd för sina hästmålningar, byggdes upp att bli en av Storbritanniens – kanske världens – främsta. Han var mycket noga med dokumentation och proveniens.
Lyxjakt på impulsköp
Ett annat stort intresse var båtar och segling. Trots att Hyams var känd för att göra många köp på impuls var han aldrig en kandidat till Lyxfällan. En gång köpte han en av världens största lyxjakter, Shemara, på impuls. Sedan sjösattes hon inte på över 30 år. Men hon var ju grann att se på.
Med det i bakhuvudet är det lätt att förstå hur det kom sig att han köpte Princess Svanevit, vid den här tiden känd som Silvervingen X, den vackraste båten han hade sett. Hon behövde inte jobba så hårt under Hyams ägo. Två, tre nöjesturer per år. När masten bröts 2003 fick Barranquilla, som hon nu hette, åka upp på land och sedan hände det inte så mycket mer med henne. Kanske hade Hyams hittat en ny kärlek?
Google Earth hjälper Bobby
Hur var det då med vår svenske vän Bobby Cyrus? Han hade genom åren letat i arkiv, hört sig för här och där och hittat en hel del bakgrundsinformation, men utan att få napp. Runt år 2000 fick han höra att segeljakten kunde finnas på ett varv i södra England, men han fick inte tag på någon ägare eller kontaktuppgifter till denne. Harry Hyams var, trots eller kanske på grund av sin ansenliga förmögenhet, en man som höll mycket låg profil. Han gav till exempel aldrig några intervjuer och det finns mycket få bilder på honom. Årsstämma för aktieägare höll han när han trodde att så få som möjligt skulle komma, till exempel klockan kvart över fyra på eftermiddagen på nyårsafton.
Genombrottet i Bobby Cyrus letande efter Princess Svanevit kom 2008. Tack vare internet och Google Earth kunde han intensifiera sina efterforskningar. Han kom fram till att det fanns fyra möjliga varv i södra England där hon kunde finnas. Han satte sig och ringde till dem, ett efter ett. På det tredje fick han napp.
Han författade ett brev till Harry Hyams, förklarade vem han var och frågade om båten möjligtvis var till salu. Svar kom med vändande post. På godsets exklusiva, tjocka brevpapper tackade Hyams för intresset och svarade att han inte hade för avsikt att sälja båten.
Bobby Cyrus är inte en man som ger sig. Som båtbyggare kan du inte vara det. Det gäller att vara lite listig och ha tålamod. Så även med en excentrisk miljardär. Han fortsatte därför att brevväxla med Hyams och att mata honom med fakta om båten. Till exempel vem som hade ägt henne från början. Hyams trodde nämligen att hon hade varit i kunglig ägo eftersom han hade sett bilder på henne med svenska kungligheter ombord.
Nästan affär
2010 fick Bobby och hans kollega Andreas Millde på Stockholms Båtsnickeri i Saltsjöbaden erbjudande om att komma över till England och titta på båten. Med sig tog de kopior på viktiga dokument om båten och en modell av henne som Andreas hade byggt. Dessa fick Harry Hyams i present.
2012 kom ett genombrott. Harry Hyams hade blivit änkling. Hans fru sedan närmare 60 år, Kay, hade avlidit. Kanske hade han fattat tycke för de båda svenska båtbyggarna som var lika förälskade i hans båt som han själv hade blivit i sin ungdom. Han sa att han var villig att sälja båten. Sedan följde några år av förhandlingar innan båda parter 2015 var nöjda med uppgörelsen. Då inträffade något som satte hela affären på spel. Harry Hyams blev allvarligt sjuk och avled innan några papper hann skrivas på.
Harry och Kay hade inga barn och han hade testamenterat allt han ägde, till ett värde motsvarande flera miljarder svenska kronor, till nationen. En stiftelse skulle göra konstsamlingen tillgänglig för allmänheten. Bobby och Andreas försökte förgäves att få advokaten som skötte stiftelsen att gå med på att sälja båten. Han ville inte släppa så mycket som en segelsäck. Hyams hade testamenterat allt till nationen och då skulle också nationen ha allt. Det spelade ingen roll att Bobby och Andreas sa att båten riskerade att vittra sönder helt och hållet om hon låg kvar där hon låg. Båten skulle ingenstans.
Sekreteraren kommer till undsättning
Räddningen kom i form av Harry Hyams sekreterare som kände igen de svenska herrarna och visste helt bestämt att överenskommelsen var klar, att det hade varit Hyams avsikt att sälja båten till dem. Advokaten fick ge med sig och ur den gigantiska samlingen av konst, båtar, bilar och antikviteter var det endast en sak som såldes: segeljakten Barranquilla. Pappersexercisen tog sin tid, så som den brukar göra vid dödsbon.
I början av september 2017 lastades Barranquilla på en lastbil för att en vecka senare vara tillbaka på svensk mark, för första gången på nästan 60 år.
I väntan på avslastning. Foto: Stockholms Båtsnickeri AB.
Prisessan kommer hem
Det är en ansenlig skara som har samlats på Stockholms Båtsnickeri i Saltsjöbaden den tidiga morgonen när den stora båten med vittrande färg och en trasig mast ska lastas av. Det är flera fotografer och en filmare. Det är entusiaster som förevigar händelsen med sina mobilkameror och det är till och med en man som har satt sig i skogsslänten utanför staketet för att titta. Han har tagit med sig ett gult skumgummiunderlag att sitta på.
Och så är det Bobby och Andreas som iklädda hjälmar på huvudet och neonfärgade västar över firmakläderna leder arbetet med avlastningen. De har varit över i England och sett till så att Prinsessan tryggt och säkert lastades ombord på den gigantiska hollandsregistrerade trailern. Hur den har lyckats ta sig ända ner till vattnet på det lilla varvet är omöjligt att förstå för alla som någon gång har kämpat med att parkera en personbil med släp på ytor som är betydligt större än denna.
Hela vägen fram till den stora porten in till båtsnickeriet kan inte ens den skickligaste chaufför köra, utan mellan porten och trailern står en kran modell större. När båten är ordentligt säkrad i rejäla band och linor lyfter kranföraren henne långsamt, långsamt. Första lyftet avbryts. Det är något band som inte sitter som det ska och den gamla båten sätts försiktigt ner igen. Banden spänns om och nu går det att lyfta.
Långsamt, långsamt lyfts Princess Svanevit av från lastbilen och över båtarna som ligger förtöjda.
In i snickeriet
Värdigt och majestätiskt svävar vår hjältinna genom luften över vattnet och runt husknuten. Några färgflagor lossnar och singlar ner i vattnet. Framför porten står ett fordon som mest påminner om någon form av farkost för lokala åkturer på månen. Det är den som ska få in Prinsessan i hallen. Det är millimeterprecision för att hon ska hamna i exakt rätt vinkel. Men det är ett rutinerat gäng vid spakarna, så efter en liten stund är båten precis där hon ska vara och är redo att köras in i det snickeri där hon ska tillbringa de närmaste tre, fyra åren. Någonstans mellan 10 000 och 12 000 timmar beräknas renoveringen ta. För äldre damer tar det helt enkelt lite längre tid att göra sig fin.
Millimeterprecision när segeljakten Barranquilla/Princess Svanevit ska in i hallen på Stockholms Båtsnickeri. Foto: Stockholms Båtsnickeri.
Under alla sina år har Princess Svanevit aldrig renoverats. Hon har underhållits mer eller mindre regelbundet och saker som har gått sönder har lagats, som ett antal master innan det senaste mastbrottet 2003, men någon mer omfattande renovering har hon aldrig fått. Det syns nu. Spanten, det som man kan kalla båtens revben, rostar. Därför kommer hon att få en ny. Alla träplankor i skrovet kommer att tas bort och vid behov bytas ut. Och de vackra intarsiorna, de som Manne Manning en gång satte in, ska ses över. Det blir som ett gigantiskt pussel, där bit för bit ska sättas ihop sedan. Och så ska hon målas.
Prinsessan behöver inte vara orolig för sin kommande make over. Hon har hamnat i precis rätta händer. Är det några som kan renovera träbåtar är det Andreas och Bobby och deras erfarna kollegor på Stockholms Båtsnickeri AB. Andreas har drivit företag som båtsnickare i över 20 år. Han är en av författarna till boken "Svenska träbåtar" som kom ut 2004 och han brukar föreläsa om träbåtars historia och skötsel. Är det någon som behöver en ”second opinion” inför en renovering eller försäljning är Andreas Millde ett självklart namn. Bobby är inte heller någon gröngöling i sammanhanget. Genom åren har han ägt, seglat och renoverat ett antal träbåtar. Det han inte kan om svensk träbåtshistoria är heller inte värt att veta.
Tillgängligt projekt
Ny ägare till Princess Svanevit är Princess Svanevit AB. När båten är återställd till sin forna glans kommer hon att segla i norra Europa. Hon kommer att delta i regattor och vara med på mässor och hon kommer att vara tillgänglig för den som vill chartra en ovärderlig del av den svenska båtbyggarkulturen. Hela renoveringsprojektet kommer att vara ett tillgängligt projekt, där det kommer att finnas möjlighet att boka gruppbesök. Båtbyggarna på Stockholms Båtsnickeri är också flitiga med sina kameror, så hela förvandlingen kommer att dokumenteras noggrant.
Båtbyggaren Bobby Cyrus har en riktigt bra dag på jobbet.