Skomakare låter fler bli vid lästen

Det är någon plusgrad ute och glest mellan turisterna på Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm. På borden inne på restaurangerna lyser stearinljusen upp vintermörkret och de små butikerna har hunnit stänga för dagen. Men hos den lilla hantverkaren Skomakeri Framåt på den korta tvärgatan Sven Vintappares gränd är det fortfarande tänt och fullt i butiken.

Det är trångt i lokalen. 50 kvadratmeter fördelade på två rum och en kort korridor, fyllda med maskiner, skinn, sulor, klackar, snören och läster. Allt som behövs för att både reparera trasiga skor och tillverka helt nya. Trots den till bredden fyllda lokalen ger det inget stökigt intryck, utan det finns plats – om än begränsad – för beställningsskomakarmästare Carina Eneroth och hennes tre medarbetare, alla med gesäll- eller mästarbrev inom antingen beställnings- eller reparationsskomakeri.

Lästerna är specialgjorda efter kundernas fötter. Varje kund har sina egna läster.

Skomakeri Framåt är en av få skomakare i Sverige som tillverkar skor från grunden. Under 1940- och 1950-talen tillverkade skomakeriet skorna till Stockholms olika fotbollslag. När de stora sportkonfektionsföretagen gjorde entré på marknaden konkurrerades den verksamheten ut och företaget sökte nya vägar att överleva. Något som den bardisk som står längst fram i butiken skvallrar om.

Den inköptes till butiken på 1960-talet för att kunderna skulle kunna erbjudas nymodigheten snabbklackning medan de väntade. Under tiden som skomakaren klackade om deras skor fick de låna ett par ”pissetofflor” för att inte behöva sitta i strumplästen. Butiken överlevde och företaget är nu inne på sitt 72:a verksamma år.

I butiken finns en gammal fotbollssko kvar. Den har samlare av sportmemorabilia förgäves bjudit stora pengar för. Skon blir kvar där den är. Ett inramat diplom på väggen skvallrar om företaget har funnit andra kundkretsar än fotbollsklubbarna. ”Kunglig hovleverantör” står det på diplomet.

Just den här kvällen är det skovårdskväll i skomakeriet och fem kursdeltagare har samlats runt ett bord i det lilla skomakeriet för att under två timmar lära sig mer om att ta hand om sina skor. Med sig har de två, tre par skor var som ska rengöras, putsas, poleras och impregneras enligt konstens alla regler.

Det Carina Eneroth inte vet om skor och skovård ryms troligtvis på en yta mindre än ett frimärke. Hon delar frikostigt med sig av sina kunskaper och anekdoter om skor som har passerat butiken under alla år.

Hon berättar om den äldre man som under ett tjugotal år hade haft ont i tårna och provat ut mängder av ortopediska skor – och fått ont i tårna av dem alla. Nu skulle han prova ut ett par måttsydda skor. Han kom med en hel ”dramaten” fylld med skor för att Carina skulle få se hans vanliga skor. Carina klämde och kände på hans fötter och bildade sig snabbt en uppfattning om problemet. Och det var inte tårna, utan en nerv längre upp på foten, under snörningen. Hon tog ett par av mannens skor och snörade snabbt om dem så att snörena inte låg över nerven.

Mannen, som inte ens hade hunnit uppfatta manövern, tog dem på sig och var beredd på att det skulle börja värka i tårna. Det gjorde det inte. Carina snörade om några av mannens andra skor. Samma sak där – ingen värk någonstans.

Nu behövde plötsligt den äldre mannen inte några nya skor, men han köpte sig ett par ändå. För att någon gång i livet ha unnat sig ett par äkta handgjorda skor. Snörningen var naturligtvis specialanpassad efter var den känsliga nerven satt.

Det är dags att börja skovården. På bordet står en salig blandning av skor, mestadels för vinterbruk. Lite förläget drar en av deltagarna fram ett par slitna rödbruna kängor med tydliga ”saltränder” från en plastkasse.

- Går det att göra något åt de här, undrar hon. Jag tänkte kasta dem annars.

- Nej, det behöver du absolut inte göra, säger Carina. Det där går att fixa.

Hon tar genast död på myten om att de saltränder som man kan få på skorna skulle komma från vägsaltet, utan det är kromsalt som har använts vid garvning av skinnet. När skon blir blöt kryper det upp till ytan. Det är våldsamt giftigt och Carina rekommenderar ingen att slicka på fingret för att gnida bort det.

En stor del av allt läder som produceras i världen nu för tiden garvas med krom eftersom det går mycket snabbare än att garva på traditionellt vis med bark och växter. Kromgarvningen är dock oerhört skadlig för både natur och de som arbetar med processen. Den goda nyheten är att konsumenterna blir mer och mer medvetna om såväl oetisk djurhållning som skadliga tillverkningsmetoder och kräver produkter tillverkade på ett hållbart vis.

Alla deltagare utrustas med var sin tandborste, ett oumbärligt verktyg för att borsta sulkanten. De som har mockaskor med sig får ta med sina skor till en kastrull med kokande vatten. Där får de växelvis hålla skorna i vattenångan och växelvis borsta med en mockaborste. Avslutningsvis får de ta med sig skorna ut på gatan och spraya dem två omgångar med färgad impregneringsspray. Det blir en helt annan lyster i skorna.

De som har läderskor fortsätter rengöringen, antingen med torrborstning med en hästhårsborste eller med glycerintvål och vatten. För att komma åt överallt tas eventuella skosnören av. De rödbruna kängorna får sig en rejäl omgång med en bambubaserad spray som kan göra underverk även i de knivigaste fall.

Carina förklarar att rengöring och putsning av skor är som att sminka sig. Först behöver smuts och gamla sminkrester tvättas bort. Sedan behöver man en bra vårdande kräm innan man kan lägga på foundation och toppa med puder, maskara och läppstiftet. Alla kvinnor i gruppen nickar igenkännande åt liknelsen.

Efter rengöring av läderskorna ska de smörjas in med en vårdande kräm. För några av skorna, de som har lite mjukare skinn, räcker det med en återfuktande kräm. De med lite grövre skinn gnids in med vildsvinsfett innan de får stå och torka en stund. Runt sömmarna är det särskilt noga. Därefter torkas överflödigt fett, det som inte har trängt in i skon, bort med en trasa. Det behövs ingen specialtrasa, utan ett gammalt utslitet påslakan har fått ett nytt liv som trasor. Nu är det dags för den färgade skokrämen att göra entré. Ett tunt lager innan skorna får torka igen. De får gärna torka hela natten, men det finns det inte tid till nu. Skorna borstas igen.

I den lilla butiken är det en nästan meditativ stämning när deltagarna ångar, borstar och smörjer och småpratatar. Vem behöver gå iväg på yoga när det räcker att putsa skorna?

Nästa produkt att få ett nytt användningsområde är nylonstrumpan. Ett par nylonstrumpor som har fått en maska behöver inte åka i soporna. De är utmärkta att putsa skorna med upptäcker gruppen som får rejäl glans på sina skor – även om de kvällen till ära får använda sprillans nya strumpor. Till och med de avlivningshotade rödbruna kängorna skiner så att det skulle gå att spegla sig i dem när kvällen är slut. De får dock stanna kvar i skomakeriet några dagar och få en ny klack och en dragkedja lagad. Sedan är även de redo att gå några säsonger till.

Vilken skillnad! Kängan till vänster är upputsad och den till höger visar hur skorna såg ut i början av kvällen, när ägarinnan trodde att det var sophögen nästa för dem. Foto: Skomakeri Framåt.

Nöjda kursdeltagare med sina nyputsade skor. Foto: Skomakeri Framåt.